”Har du något tips på en bra högläsningsbok?”

Detta är en av de vanligare frågorna vi som jobbar på bibliotek får. Den ställs av föräldrar, pedagoger, mor- och farföräldrar och är inte alldeles enkel att svara på. För vad ÄR egentligen en bra högläsningsbok? Vilka kriterier ska vara uppfyllda? Naturligtvis får den som ställer frågan också olika svar, beroende på vem frågan ställs till. Ett mått av subjektivitet finns alltid – ingen rekommenderar sannolikt en bok eller berättelse som man själv inte tycker om.

Inger Hasselbaum, barnbibliotekarie i Linköping, gav 2006 ut boken ”Att läsa högt – viktigt, roligt, härligt!”. I förordet till denna högläsningstipsbok, går hon igenom några punkter som hon tycker kännetecknar en bra högläsningbok.

”Om en bra högläsningsbok kan följande sägas:

• den ska ha ett gott språk (vilket inte utesluter slang och ett och annat s k fult ord, för annars skulle den inte återge – om det är en nutidsbok – dagens verklighet)
• den ska inte ha för långa kapitel, man ska snabbt komma in i handlingen, det är utmärkt om boken har s k cliffhangers, dvs att varje kapitel slutar så att man absolut måste veta vad nästa handlar om
• den ska helst inte ha alltför långa eller många dialoger
• mycket gärna ska det vara en bok som eleverna inte hittar själva, kanske omslaget inte är lockande nog, kanske baksidestexten inte säger dem något. Det är så mycket med bokens yttre som är avgörande.”

En bok man läser högt kan naturligtvis vara svårare än barnet/eleverna själva klarar av att läsa. Högläsaren är länken till förståelsen av det barnet får höra. Även böcker om svåra ämnen kan vara lämpligare att högläsa än att läsa själv, om högläsaren är beredd på att fånga upp de reaktioner som kan uppkomma, kanske på grund av igenkänningsfaktorn hos någon.

Många bibliotek sammanställer listor över högläsningstips, indelade efter ålder på den som ska lyssna. Vår värmländska bibliotekswebb har sina tips här:

Två personliga högläsningstips så här i slutet av inlägget:

Den sprillans nya Dödens bröder eller beskrivning av ett misstänkt brott nedskrivet samtidigt som det hände av Åsa Lind (Sandvargen, Äskil äter träd mfl). En försvunnen vaktmästare, ruggiga tatueringar, en opålitlig rektor, en krånglande skrivmaskin, en fenomenal morfar i en korvkiosk, lite svordomar... min nioåring älskar den och vi har bara kommit halvvägs i boken hittills. Vecka 49 är Åsa Lind på Hammarö och träffar alla förstaklassare inom ramen för kulturgarantin. I konsthallen står Äskils skog!

Den nästan lika nya Ishavspirater av fantastiska Frida Nilsson (Jagger Jagger, böckerna om Hedvig mfl). Den är riktigt ruskig med en av sjörövaren Vithuvud bortrövad lillasyster och en modig storasyster som ska försöka rädda henne. Ett kargt islandskap beskrivs så målande att man vill klä på sig lite extra när man såväl läser som lyssnar.

/Eva